youngsters

Jag vet bara en som har gjort det coolt att ha ett gårdsnamn. Och jag vet deffi bara en i hela världen som kan gå i leksandsdräkt och vara cool i den. Jag pratar om Stiko Per fucking Larsson, kära vänner.

Han och jag börjar nästan bli kompisar, om jag ska överdriva lite, och det ska jag. Vi har träffats efter spelningar, jag har intervjuat honom och vi hälsade på varann och pratade litegrann på Lasse W.
Det jag vill ha sagt med det skrytet kommer längre fram.

Hursomhelst. I fredags var jag och Elin och kollade på Stiko Per när han gigade här i Leksand. Det var alldeles för längesen han gjorde det. I två plusgrader stod han i runt fyrtio minuter och spelade sina fina låtar, som låter som om Winnerbäck träffar Patrik Isaksson och bildar band med Jocke Berg.

Han varnade oss för att gå på Leksands coolaste häng Lucky House och pratade om hockeymatchen som var på gång och sa att plocket på PS Stockholm inte skulle bli så bra för att han frös så mycket om fingrarna.

Men det spelade ingen roll. Plocket blev perfekt och efter den första tonen glömde jag att jag frös. Låtarna värmde, Stikos kompisar hade med sig tomtebloss och jag knäppte kort utav bara helvete.
Efteråt gick jag fram till honom och pratade lite och tog kort.

Jag förstår som sagt inte varför han inte har mer cred än vad han har. För han är så jävla schysst. Och trevliga artister som gör sin egen grej (innebörden i det uttrycket dog väl i samma veva som Kelly Osbourne blev känd, men jag menar det verkligen nu) och inte har hybris.

Det är såna som borde få cred istället för pretty otrevliga band som vill vara Stones och tycker att de är större än gud. You know I'm vänding mig to you, Sugarplum Fairy.