youngsters

Den 19 januari (i år) mötte mitt lag Leksands IBF Långshyttan på bortaplan i innebandy.
Vi hade bestämt oss att vinna och därmed klättra upp i serieledning. Vi skulle ge allt i närkamperna och vinna alla bollar.
Det började ju inte speciellt bra utan vi hamnade i underläge ganska snabbt. Efter 10.20 i andra perioden låg vi under med 3-1 och jag gav mig katten på att jag skulle skapa något farligt i nästa byte så vi kom tillbaks in i matchen.
När jag hoppade ut på plan kände jag hur adrenalinet pumpade igång rejält. Mina lagkompisar hade fått ett par ordentliga tacklingar men nu skulle vi vända på det.

Jag kom inte ihåg vem som passade längst sargen men jag sprang mot bollen som rullade till sarghörnet vid motståndar målet. Precis efter mig så kommer nr 9 och vill lika mycket som jag hinna först till bollen.

I precis det ögonblicket tänker jag något i stil med "jag ska vinna närkampen"!
Jag klämmer mig förbi tjejen och snor åt mig bollen.
Då jag redan hoppat ett steg i spelet och börjat tänka på vad jag ska göra med bollen får jag en tackling i ryggen och åker rätt in i sargen och jag hör hur det knastrar till i mitt vänstra knä.

Jag känner direkt att jag inte ska röra på knäet och ligger kvar på golvet tätt inemot sargen. Spelet fortsätter och jag kommer ihåg att jag blev förbannad.
När det gått några sekunder blåser domaren av.

Jag har så jädra ont och vill bara komma därifrån, men vet inte hur.

Min tränare får bära ut mig från planen och lägger mig i omklädningsrummet.

Just då känns det som om jag kan spela sista perioden. Visst,  jag hade ont men jag ville vara med att vända på matchen.

Efter period pausen så bestämde jag mig för att försöka spela. Jag tog några steg ut mot bänken från omklädningsrummet men jag märkte ganska snabbt att det inte alls fungerade.

Fick följa resten av matchen från bänken som slutade 5-3 till Långshyttan.

På väg hem kom den riktigt smärtan. Har nog aldrig haft så ont. Knäet var som en ballong och jag kände på mig att det var något som inte stämde.

På kvällen åkte jag och mamma till akuten i Falun. De röntgade knäet, man kunde inte se några skelettskador, men för att de skulle kunna fortsätta undersöka knäet var svullnaden tvunget att lägga sig.

Gick på kryckor i en o en halv vecka.

Försökte intala mig själv att det inte var något speciellt fel. Jag har ju stukat knäet någon gång förut. Jag vet själv att jag är överrörlig och kan böja knäna "åt fel" håll.  Så jag var med på en träning med laget men det gick inte så bra. Haltade mest runt och det gjorde mer ont än nytta.

För cirka fyra veckor sedan åkte jag och pappa till Falun, där några läkare klämde och kände på mina knän och sa att jag hade töjt ut något ledband.

Den 17 Mars runt klockan åtta på morgonen fick jag vara med om en artroskopi. De söver ner en och sticker in en liten kamera på två ställen i knäet för att upptäcka fel.

Jag var jätte orolig att jag inte skulle somna av narkosen de gav mig. Men det visade sig inte vara något problem. Det kanske tog 3-4 sekunder och sen var jag helt väck!

Jag kan ju säga att jag inte var i det bästa tillståndet när jag vaknade upp ca 1 och en halv timme senare.

Var ganska borta med andra ord.

När han som hade hand om "mitt fall" kom och förklarade hur det låg till kom ett sådant ögonblick man bara vill försvinna ifrån. Ungefär som då jag låg på planen precis efter att knäet hade vikt sig.

Han sa att främre korsbandet var helt av men att de inte hade opererat in ett nytt, utan först måste jag bygga upp starkare muskler runtom knäet och sen om det behövs fixar dem det...

Han sa att fotboll var det dummaste att hålla på med när man har en korsbandsskada, handboll kommer på andra plats och innebandy på tredje.

Han bad mig noga "överväga" om jag skulle spela innebandy igen.

Vaddå "överväga"?  En dum fråga eller vad!?

Jag bestämde mig på en gång!

Det är väl klart att jag ska spela. Ett korsband mer eller mindre liksom.. eller?

Man kan väl säga att idrott är en stor del av mitt liv. Om jag inte får hålla på med det på den nivå jag vill mår jag riktigt dåligt.

Men jag ska tillbaka.

Ni andra som har varit skadade eller är nu, kämpa på! Om man verkligen vill något, tror jag att man kan fixa det.


 Mitt knä för tillfället


Jag hoppas att ni därute har lika bra,snälla och stöttande vänner som jag! Tack ska ni ha <3